سه‌شنبه، اسفند ۰۳، ۱۳۸۹

معنی کلمهً قلندر

چون قلندرها سر را می تراشیدند؛ بنابراین باید صورت اصلی کلمه قلندر "کل اندر" بوده باشد. این بیت شعر حافظ گواه آن است:
هزار نکته باریکتر زمو این جاست نه هر که سر بتراشد قلندری داند.
گفته میشود قلندران معمولاً دلقی سبزرنگ از جنس پشم می‌پوشیده و موی سر و ریش و سبیل (و حتی بعضی از آنان ابروی) خود را می‌تراشیده‌اند. ابن بطوطه سبب مبادرت قلندران به تراشیدن ابرو را به سید جمال الدین ساوجی نسبت می‌دهد که برای رهایی از دام گناهی که زنی برایش گسترده بود، چنین کرد. از این رو مریدانش نیز این کار را مرسوم کردند.

پنجشنبه، بهمن ۲۸، ۱۳۸۹

گرچه تعداد مجلدات به شانزده عدد رسید باز هم صدایم طنین افکن نیست به جای دوری نمی رسد

دوست عزیز پرویز هراتی نژاد؛ سی ویک سال پیش گزارشی از محل مسجد روستایمان چیکان که در همان محل شی چیکان کتاب پهلوی دینکرد یعنی محل نگهداری اوستا به وزارت فرهنگ و هنر تهیه و تدوین نمودم. ادامه راه انطباق تاریخ اساطیری ایران با تاریخ مدون ایران بود. در همان سال نخست در یافتم که کیانیان یعنی کی قباد، کی اپیوه؛ چهار پسر کی اپیوه (کیکاوس، کی پیشین، کی آرش و کی بیرشن)، فرود/سیاوش، کی خشثرو (کی خسرو) و ازدیاک (اژدیاک) همان دایائوکو، اوپیته (اوپیس) و پسرانش خشثریتی، مامی تیارشو، دوساننی و دوراسرو بوده و فرود/سیاوش همان فرائورت پادشاه مقتول ماد به دست مادیای اسکیتی (افراسیاب) و کیخسرو همان کی خشثرو و اژدیاک همان آستیاگ است. هرودوت این خاندان را فرتریان نامیده است که به معنی پیشترها و پادشاهان پیشین است که در مقابل نام نوذریان یعنی پادشاهان جدید و نو است که اوستا و کتب پهلوی از ایشان توس (کورش دوم) و برادرش گستهم (آریارمنه) و آتوسا (دختر کورش سوم/فریدون) و فرشوشتر (شهریار جوان، کورش سوم) به خوبی معرفی می نمایند. پیشتر از مادها دوره میتانیهای آریایی است که اوستا ایشان را تحت نام پیشدادیان معرفی می نماید چه نخستین پادشاه ایشان نام پراترنه (پیشترین) را بر خود داشته است و پایتخت ایشان مطابق اوستا خونیرث (دارای ارابه های درخشان) است که مترادف واشوکانی (محل ارابه ها) پایتخت میتانی ها است. بعداً این سرزمین در اوستا تحت نام سرزمین چرخ شناخته میشده است و این مردم مهر پرست همانند هندوان مرده هایشان را می سوزانده اند. خانواده مهم دیگر در عهد کیانیان خانواده سپیتمه (اسپنداس) یا همان خانواده گودرز کشوادگان (سرود دان شیوا سخن) است که پدر سپیتاک زرتشت (زریادر) و مگابرن ویشتاسپ (ارجاسب) بوده است. کورش سوم (فریدون=هخامنشی) بعد از از بین بردن آستیاگ و دامادش سپیتمه، مکان حکومت این پسران سپیتمه و نوادگان آستیاگ را از آذربایجان و اران و ارمنستان و ماد سفلی به بلخ و گرگان منتقل نمود. سپیتاک زرتشت از جانب وه یزداته بردیه پسر کوچک کورش از مرکز بلخ بر نیمه شرقی امپراطوری هخامنشی نظارت داشت و شوهر آتوسا دختر کورش بود و در عهد لشکرکشی کمبوجیه سوم به مصر نائب السطنه وی در ایران بود. تا در کودتای داریوش هم کمبوجیه و هم سپیتاک زرتشت (بردیه داماد) و هم وه یزداته بردیه پسر کوچک کورش سوم به قتل رسیدند...... یعنی مطالب مربوط به این چهار خاندان اساطیری مذکور باید در دروس مدارس و دانشگاهها تدریس شوند و تلاش من تا کنون در این باب آب در هاون کوفتن بوده است.
خوش باشید. جواد مفرد کهلان

پنجشنبه، بهمن ۲۱، ۱۳۸۹

Religionsmyternas röda tråd

vintern2011

















En ny tolkning av Yggdrasil askens olika namn

Ygg- ide- rasel (rassel; rascal): ”högtidens allmänna hymns tempel”. Ask träd (as-sk träd; gudars träd) och Idegran är symboler och tecken på det mittenstående ordet ”Ide” (åter, tillbacka kommande i nästa års högtid). Vid sidan är den enkla tolkningen ”hög-träff-sal” eller ”ygg-träff-sal” också mycket logiskt och rymligt (här i mitten sammansatta namnet kunde konsonaten f före konsonaten s på praktiskt sätt glömmas).
Mima- meidr: midvinterhymnens tempel.
Hodd mimer: högtidens hymns tempel.
Laeser [lae (lau-)- ras-r (storma fram)]: folksamlingens tempel.
Sleipner (häpnad slående) och Yggdrasil (häpnad slående hästen) var namnen på Odens häst. Det andra namnet dvs., Yggdrasil hade enklare uttal än Ygg-ide-rasel eller Hög-ide-rasel och ersattes detta svåruttaliga namnen på Uppsala templet.
Från den gamla och första Yggdrasils Ask menades endast Svea riket med Askrike; Lidingö och dess fjärdar, Ormingelandet; Stockholm (sjöholmar gruppen, man har tänkt det att vara levande stock på Yggdrasil Ask), men från den andra senare stora Yggdrasil Ask menades hela jorden och bara dess topp bestod av gamla Yggdrasil Ask. Mycket möjligt var det att denna syn på Yggdrasil Ask uppkom från vikingatiden, som vikingarna åkte runt om värden och hade en bra syn på geografiska kartan över jorden.












Svipdags myt handlar om de nordiska folkstammars namn

Menglöd (hon med den strålande smycken) är Nerthus (norrmäns helige gudinna). Svipdag (metallarbetarnas krigare) är de småländska gjutarna. det vill säga han är smålänningars (smedlänningars, gjutarnas) mytiska krigare. Detta smedjefolk har varit känt under namnet Finveding (de som samlar ved för att smälta järnstenar). Egil (svärdets gud) är Nordens svärd bärande gud, Tyr. Adil (den ädle konungens folk) är tecken på svenskar. Svafrthrin (den modige sladder) är tecken på skridfinnar. Svipdags ”bärsärkar” (ursprungligen krigaren i varggestalts klädnad) är götar.

Bronsplåt från vendeltiden med upphöjda bilder för pressning av tunt bronsbleck, funnen på Öland.
Figuren till vänster föreställer eventuellt Oden och figuren till höger en bärsärk eller ulvhedin.

Namnet på det magiska industriella instrumentet sumpo (säcken för att blåsa luft i smidesugn) i finska mytologin bevisar att namnet Sampe (Sámbe, samerna och sameland, även för de forna finnvedingarna) härledder ur detta namn. De Nerthus dyrkade Nuitonerna (nåjder) är ett klart bevis för det. Samma betydelse har namnet på detta magiska instrument haft hos skyther, som ligger kvar hos deras ättlingar i Medien dvs., kurder i form Henbane burine. Enligt den kurdiska gamla tron detta håller i sig all magi.







Sarajevo betyder marknadsplats

“During the Middle Ages Sarajevo was part of the Bosnian province of Vrhbosna near the traditional center of the kingdom. Though a city called Vrhbosna existed, the exact settlement of Sarajevo at this time is debated. During the high Middle Ages various documents make note of a place called “Tornik” in the region. By all indications however, “Tornik” was a very small marketplace surrounded by a proportionally small village not considered very important by Ragusan merchants.” (Wikipedia)
Staden som har varit marknadens plats är lösenordet för alla sex namn som Sarajevo har haft:
1- ”Saray-ove (evo)”: plats, som ligger marknads dit åt (turkisk- bosnisk).
2- ”Tor-nik”: marknads plats, som man går dit för handeln (albansk).
3- ”Ragus-an”: marknadens plats, där man hämtar och handlar packade varor (albansk).
4- ”Vrh-bosna ”(vrh- vožnja): marknds plats som man åker dit (bosnisk).
5- ”Brod-a-cheh”: marknads plats som handelsmän åker dit med fordon (bosnisk).
6- ”Ilid-že (che)”:markanads plats, där man väljer de bästa lämpliga varorna (bosnisk).
mellan de gamla och nya namnen (i stort sett) kan man hitta förbindelser i dessa områden:
Dalmtia (utskjutande landet) är Bosnia (utlandet). Även Bosna är motsats med antaiska sarmaters namn. Anta betyder de som bor på utsidan i sarmatiska. Sarmater är även förfäder på serber (forna jaziger= bågskytte), kroater (syraker, basiljer, den kungliga stammen). Slovener är deras närmaste släktingar, som har sina ursprung från de kungliga skyterna (skolo-t-er). Kroater har varit soldyrkare (sauromat) och serber varit måndyrkare (sarmat).

Skytiska krigare

Illyrien (det fria landet) är Herzogovina (det självständiga landet på grekiska).
Montenegros (den svarta fjällkedjan) namn är motsatts med Albanien (den vita fjällkedjan), även Kosovo- namn (svarta örnen) är motsägande med Albanien (i detta sammanhang den vita örnen).



Grekernas jättar ”Titaner” är egentligen teutonernas gudar

Teuton (folk i celtiska språk) är synonym med alman (alemand, alment, public). Men eftersom deras andra gamla namn är cimbri (Chimeria, grifon-örn), kommer en annan och ursprungliga tolkning fram: namnet till teuton härstammat av ”Tiwaz” (Ti[wa]th) dvs., deras större himmels och krigs gud, som för sitt emblem och skepnad hade totem fågeln, örnen. Den örn, som sitter på toppen av asken Yggdrasil. Även verkar att alla fyra namn alman-er tysk-ar och sveber (ger-man-er, sveb-er, den styrande och ädla stammen av örnfolket) har bestått av ändelsen er (örn). Detta er (ar) blandats så småningom med pluraltecknet er (ar) och har glömts. Här tar vi fram kunskapen som wikipedia har om deras namn för att identifiera [vem är vem] ursprungliga namnen inom germanska gamla gudar:
In Greek mythology, the Titans (Greek: Τιτάν - Ti-tan; plural: Τιτᾶνες - Ti-tânes) were a race of powerful deities, descendants of Gaia and Uranus, that ruled during the legendary Golden Age. In the first generation of twelve[1] Titans the males were Oceanus, Hyperion, Coeus, Cronus, Crius and Iapetus and the females were Mnemosyne, Tethys, Theia, Phoebe, Rhea and Themis. The second generation of Titans consisted of Hyperion's children Eos, Helios, and Selene; Coeus's daughters Leto and Asteria; Iapetus's sons Atlas, Prometheus, Epimetheus, and Menoetius; and Crius's sons Astraeus, Pallas, and Perses.
Uranus: Tiwaz, Buri (himlens god). Oceanus: Neptun (gud till havets navel), Njord, Burr (sonen). Hypperion: Tyr (solens och himlens och krigets gud). Coeus: Wula, romersk Polus. Crius: Ull, Burr (sonen), romersk Venilja (=Yngve), Salacia (bågskytte). Japetus: baltiks Svanovit (heliga uppenbarelsen), Frej. Menmosyne (minnefull): en gudinna från Pamphilien. Tethys: Nerthus, Bestla. Theia: Freja. Phoebe: Fula. Rhea (trakiens jord och flods gudinna): Frigg. Themis: Gerd. Eos: trakisk morgon gudinna. Helos: saxarnas Sunna. Selene: saxarnas sinhtgunt (den vackra månen). Leto: keltisk Leith. Asteria (astoria, örn): Tjas olmai (germansk-samisk). Atlas (den hårda och starka):Tor. Prometheus (den mycken kloke): Oden. Epimetheus: Höner. Menoetius (den mördade hjälten): Balder. Astraeus: Tjatse ienne. Pallas: keltiska Pelles, Bron. Perses: åskans gud Vile, Perun, Perusan (roten till namnet Prussia, Borussia på latin).

Griffin fresco in the "Throne Room", Palace of Knossos, Crete, Bronze Age


Ursprunget till den nordiska myten Brage och Idun

Den keltiska myten om Oisin och Naim och deras ”eviga ungdoms land” är källan till den nordiska myten om Brage och de gyllene äpplens ägarinna Idun. Naim (eller Niamh= nya-meh, den nya fullmåne i mitten av månårets månader) är den keltiska synonymen till det Latinska namnet Idun (Idu-n). Oisin (som Fionn Mac Cumhaills son= son till den sköne poeten - siaren) kan härstamma väl från det grekiska ordet ”eu-opsion” (eu-syn, ”den förträfflige”, ”den sköne”) och naturligtviss kan väl vara synonym med nordens Brage (”den förträfflige skalden”). Den mytiske Niamh (glänsande fullmånen) är en dotter till havsguden Mannanan MacLir (havslustgårdens gud, son av havsörn[=iolair]). Då är hon från Avalon (äpple gården= Isle of man). Iolair uppträder i Iduns myt vid den örnskepnad havsguden Tjatse (Tjasse, samernas Tjatse och Tjase dvs., deras havsgudinna och havsgud).
Oisin in Tir na n-Og (edited by D. L. Ashliman, © 1999)
Oisin (also spelled Ossian), the legendary Celtic hero and poet, marries a princess who through a Druidic spell has been cursed with the head of a pig (druids totem), [or Niamh].
There was a king in Tir na n-Og (the Land of Youth) who held the throne and crown for many a year against all comers. And the law of the kingdom was that every seventh year the champions and best men of the country should run for the office of king.
Once in seven years they all met at the front of the palace and ran to the top of a hill two miles distant. On the top of that hill was a chair, and the man that sat first in the chair was the King of Tir na n-Og for the next seven years. After he had ruled for ages, the king became anxious. He was afraid that someone might sit in the chair before him, and take the crown off his head. So he called up his Druid one day and asked, "How long shall I keep the chair to rule this land, and will any man sit in it before me and take the crown off my head?"
"You will keep the chair and the crown forever," said the Druid, "unless your own son-in-law takes them from you."
The king had no sons and but one daughter, the finest woman in Tir na n-Og; and the like of her could not be found in Erin or any kingdom in the world. When the king heard the words of the Druid, he said, "I'll have no son-in-law, for I'll put the daughter in a way no man will marry her."
Then he took a rod of Druidic spells, and calling the daughter up before him, he struck her with the rod, and put a pig's head on her in place of her own.
Then he sent the daughter away to her own place in the castle, and turning to the Druid said, "There is not man that will marry her now."
When the Druid saw the face that was on the princess with the pig's head that the father gave her, he grew very sorry that he had given such information to the king; and some time after he went to see the princess.
"Must I be in this was forever?" asked she of the Druid?
"You must," said he, "till you marry one of the sons of Fin MacCumhail in Erin. If you marry one of Fin's sons, you'll be freed from the blot that is on you now, and get back your own head and countenance."
When she heard this she was impatient in her mind, and could never rest till she left Tir na n-Og and came to Erin. When she had inquired she heard that Fin and the Fenians of Erin were at that time living on Knock an Ar, and she made her way to the place without delay and lived there a while. And when she saw Oisin, he pleased her; and when she found out that he was a son of Fin MacCumhail, she was always making up to him and coming towards him. And it was usual for the Fenians in those days to go out hunting on the hills and mountains and in the woods of Erin, and when one of them went he always took five or six men with him to bring home the game.
On a day Oisin set out with his men and dogs to the woods; and he went so far and killed so much game that when it was brought together, the men were so tired, weak, and hungry that they couldn't carry it, but went away home and left him with the three dogs, Bran, Sciolán, and Buglén, to shift for himself.
Now the daughter of the king of Tir na n-Og, who was herself the Queen of Youth, followed closely in the hunt all that day, and when the men left Oisin she came up to him. And as he stood looking at the great pile of game and said, "I am very sorry to leave behind anything that I've had the trouble of killing," she looked at him and said, "Tie up a bundle for me, and I'll carry it to lighted the load off you."
Oisin gave her a bundle of the game to carry, and took the remainder himself. The evening was very warm and the game heavy, and after they had gone some distance, Oisin said, "Let us rest a while."
Both threw down their burdens and put their backs against a great stone that was by the roadside. The woman was heated and out of breath, and opened her dress to cool herself. Then Oisin looked at her and saw her beautiful form and her white bosom.
"Oh, then," said he, "it's a pity you have the pig's head on you, for I have never seen such an appearance on a woman in all my life before."
"Well," said she, "my father is the King of Tir na n-Og, and I was the finest woman in his kingdom and the most beautiful of all, till he put me under a Druidic spell and gave me the pig's head that's on me now in place of my own. And the Druid of Tir na n-Og came to me afterwards and told me that if one of the sons of Fin MacCumhail would marry me, the pig's head would vanish, and I should get back my face in the same form as it was before my father struck me with the Druid's wand. When I head this I never stopped till I came to Erin, where I found your father and picked you out among the sons of Fin MacCumhail, and followed you to see would you marry me and set me free."
"If that is the state you are in, and if marriage with me will free you from the spell, I'll not leave the pig's head on you long."
So they got married without delay, not waiting to take home the game or to lift it from the ground. That moment the pig's head was gone, and the king's daughter had the same face and beauty that she had before her father struck her with the Druidic wand.
"Now," said the Queen of Youth to Oisin, "I cannot stay here long, and unless you come with me to Tir na n-Og we must part."
"Oh," said Oisin, "wherever you go I'll go, and wherever you turn I'll follow."
Then she turned, and Oisin went with her, not going back to Knock an Ar to see his father or his son. That very day they set out for Tir na n-Og and never stopped till they came to her father's castle. And when they came, there was a welcome before them, for the king thought his daughter was lost.
That same year there was to be a choice of a king, and when the appointed day came at the end of the seventh year, all the great men and the champions, and the king himself, met together at the front of the castle to run and see who should be first in the chair on the hill. But before a man of them was halfway to the hill, Oisin was sitting above in the chair before them.
After that time no one stood up to run for the office against Oisin, and he spent many a happy years as king in Tir no n-Og.
________________________________________
• Source: Jeremiah Curtin, Myths and Folk-Lore of Ireland (Boston: Little, Brown, and Company, 1890), pp. 230-233.
• Link to additional stories about men who marry women formed like animals: Animal Brides: Folktales of Aarne-Thompson Type 402 and Related Stories.










Om sular och skepp i hällristningar

I nordiska hällristningar visar sularbilder antal på skepp och deras riktning, som fått långa färd varken på krig och plundring, eller handel.
Etymologin till namnet Gävle

Ordet gäv-le betyder den lilla fullgod och utmärk ställen (i gemförelse med Upp-sala), och om en mytisk stad vid namnet Gimle talar Snorres Edda att ” det är en sal med guldtak i Asgård (Sverige), till vilken de rättrådiga kommer, efterdöden i en kommande tidsålder. Gimle beskrives som ”det hos som skönaste av alla (=gäv-ala)”. I syd väst om Gävle betyder staden Avesta ”i fram sida stående (adversta) eller avig-stående, avigstå) ”, motsats till Krylbo (vimlande centrum).
Jättar ursprungligen har varit isbjörnar

De mytiska ensamboende familjer jättar har ursprungligen varit isbjörnar enligt rimtursar (samiska trollar, nåjder). Myten om Bergelmer (den bärgade manen) visar att under istiden och årtusenden efter har bott is björnar i norra Skandinavien. Myten om Bergelmer säger att de flesta jättar (isbjörnar) drunknat under Ymers blod (Ancylus sjöns översvämning) bara Bergelmer (den bärgade jätte- manen) räddade sig på en kvarn lave.